Ett öppet brev till dig som sårat mig. 

….till dig som lät mig stå ensam, det var inte mitt fel av det som hände, jag har insett det nu. Det var inte jag. Det är även inte mitt fel att du och jag inte är vänner längre. Jag hade inte modet till att träffa och berätta för dig, jag ville att du skulle kunna tro att jag var stark, starkare än vad jag faktiskt var. När jag berättade för dig första gången om vad som hade hänt blev det en stor sak hos både dig och mig. Jag fick dåligt samvete av att jag har lagt detta på dig. När du frågade mig gång på gång om vi skulle träffas och hade bestämt. Jag fegade ur. Jag klarade inte det. Jag klarade inte av att sitta och berätta hur jag mår, när jag bara ljuger för dig om mitt mående. För jag ville vara stark, jag vill inte lägga allt mitt på dig. En kompis som dig är en sån vi alla önskar oss. Men tyvärr, jag var feg. Jag hittade på allt annat, förutom att ta min tid till att träffa dig. Men som sagt. Jag vågade inte. Du lyssnar inte på mig när jag säger att jag älskar dig. Jag vet inte vad mer jag kan göra. Mer än att be om ursäkt, för att jag var feg. Men som sagt, detta som hände från första början är inte mitt fel, och jag har förstått det nu. 

….till dig som sa, en gång att jag skulle gå och dö, att du la saker som jag inte ens vart inblandad i, att du la det på mig. När du satt hemma och skrattade åt att jag skar mig, att jag spydde, att jag grät. Du ville göra allt för att förstöra för mig, du har fått som du vill nu. Du vann, grattis, mår du bättre? Jag hoppas att du förtjänade första plats. Eller vad tycker du själv? Du som fick mig att skära mig djupare och djupare. Du som sa när jag var skadad på riktigt, att jag gjorde det för att få uppmärksamhet. Tack, för att du sa som du gjorde. TACK. 

Jag är starkare än någonsin just nu. För jag behöver inte ta din bullshit och få den kastad i mitt ansikte längre. Men du vann, kom ihåg det. Känn dig stolt. 

….till dig som sa, att jag var tjock. Jag försökte hålla mig på 300 kalorier på en dag, vilket är ca 3 kaffekoppar. Jag åt ingenting. Under en kort period, men min vikt försvann. Jag blev gladare och gladare för varje gång jag såg mig i spegeln. Jag struntade i om jag frös, eller om mina påsar under ögonen blev värre. Men jag blev smalare. Fick jag väl i mig mat, spydde jag upp det igen. Jag gick ner 8 kg under en väldigt kort period. 

 men….

tack till dig, som fick mig att sluta att spy upp maten jag fick i mig. Tack till dig som finns för mig oavsett vilket skick jag är i, ifall jag gråter, är glad, vill ta mitt liv, vill göra allt och lite till, tack. Tack för att du fick mig att inse att jag är bättre människa än vad du faktiskt är. Tack för att ni la er skit på mig när jag inte orkade gå upp ur min egna säng. Tack för att ni gjorde som ni gjorde mot mig. Idag är jag stackare än någonsin och kan ta hundra gånger mer än er som tryckt ner mig.

Tack.