Fan vad jag inte mår bra. Jag vill att mina få vänner som läser min blogg, även min familj. Eller för de få som bryr sig om mig. Jag vill säga detta till er. Jag är bara människa. Jag har ett hjärta, två ben, två armar min kropp fungerar ungefär som alla andras förutom att jag spyr om jag får i mig fel mat. Men bortsätt från det, är allt väl fungerat. Men jag klagar ändå. Min depression tar över. Jag trodde jag vann över min depression för ett tag sedan. Men nej. Jag stod inför halva min klass nu på gymnasiet och berättade om hur dåligt jag mått under tiden. Jag blev så jävla stolt över mig själv. Det var en redovisning som jag fick A på, självklart var jag glad över betyget jag fick. Men jag var ännu stoltare över mig själv för att jag stod där, jag berättade om mina ärr på armar och ben. Jag berättade det för en grupp människor jag knappt kände.

 

Det känns som att allting har stannat. Mitt liv har stannat. Det värsta av allt, är att jag känner att jag var värd detta. Jag mår illa av mig själv, jag har spytt när jag suttit och tittat på mig själv i spegeln. Gränsen är nodd, jag mår så jävla dåligt.