Jag har mått dåligt, jag har försökt med så mycket för att försöka må bra, jag har pratat med massvis av människor, i flera år. Just nu? Jag mår fortfarande inte bra. Det är lätt att sätta på sig ett fejk leende för några timmar, det är inte alls svårt, faktiskt. Inte när man har gjort det så många gånger. I detta inlägget har jag tänkt att berätta att jag skäms inte, jag är inte rädd för att visa, att jag har skurit mig, det är precis vad detta inlägget ska handla om.
När jag var liten, cirka 8 år gammal. Fick jag reda på saker om min familj, vilket gjorde att jag grät på lektionerna i skolan, att jag var ledsen. Detta följde sina spår. Satt kvar inom mig i 3 år till, tills jag verkligen försökte göra något till mig själv. Ge mig någonting som sa "Må inte dåligt inom dig, va inte skadad inom dig". Det var första gången jag skar mig. Jag var 11 år gammal.
En 11 årig flicka som mådde dåligt, det var jag för 4 år sedan. Tiden gick, och fler och fler saker hände. Jag blev kär på låsats och blev sårad, om och om igen. Blev sårad av familj, vänner, pojkvän, ungefär varje dag.
Att inte må bra är det svåraste att hantera, att inte må bra på hur länge som helst, det är så svårt. Att man inte såg ett ända ljus i sitt liv, att aldrig få drömma sig bort för att tänka på vilket liv man kan ha med pojkvän och bilda sin egna familj. Jag kan inte drömma mig bort, för jag fokuserar allt för mycket för att hålla leendet. Jag har inte svarat ärligt på hur jag egentligen mår på flera månader, att bli insolerad med sina känslor är livsfarligt.
När jag var 14 år gammal började jag skära mig mer och mer, inte många dagars mellan rum innan det kom nya sår. Jag ljög för alla, om hur jag mådde. De som visste att jag har/mår dåligt frågar, inte konstigheter alls att dom gör. Men att säga "Jodå, det har blivit så mycket bättre", och le lite. Det är precis då människor går på det. Så sitter man där, det skär i bröstkorgen för att ljuga för någon som är så snäll och frågar, för det ända man vill är att gråta, skrika att någon ska hjälpa än. Men man vågar inte, för man vill inte visa att man är så svag.
När jag mår så dåligt, ska jag klara mig till toppen själv, iallafall halvägs. Jag ska inte ha någon att prata med, jag ska göra precis allting själv. Det är just därför jag sitter och skriver här idag med flera flera djupa ärr här och var. För man klarar sig inte. Jag har försökt att prata med människor, ungdomsmottagningens kurator, bup (barn- och ungdomspsykiatri). När jag först gick till ungdomsmottagningen för att försöka få hjälp med livet, slutade det med att han jag pratade med fick skicka vidare mig till bup för han var rädd för vad jag skulle göra.
Jag sa till bup senaste gången jag var där, då sa jag att inte vill ha någon ny tid förrens efter sommaren kanske? Undra varför. Bara för att jag vill klara mig själv. Jag vill inte prata ut som saker. Jag vill ingenting längre. Jag vill stänga in mig hela tiden, vara för mig själv, gråta och skada mig. Men det är detta fallet jag har min pojkvän, han sover med mig varje natt, han håller alltid mig i handen när vi går, han åker till mitt jobb för han inte vill lämna mig ensam, han är alltid vaken tills jag har somnat på natten. Jag är rädd, varje gång jag inte är med honom. Jag är rädd.
Jag la ut en bild på instagram för 2 veckor sedan och skrev "2 months". Jag har inte skurit mig på 2 månader och 2 veckor idag. Jag är stolt. Men jag vill fortfarande, hela tiden. "En sista gång tänker jag", men då vet jag själv att jag kommer börja igen. Att må dåligt som människa är ingenting man bestämmer. Man bestämmer inte att 15 april ska jag må dåligt, nej. Det är ingenting man väljer. Saker händer, vissa människor får lite mer skit än andra. Det är bara att ta.
Med detta inlägg vill jag säga att, be om hjälp. Det är det viktigaste som finns. Be om hjälp. Prata ut. Bästavän? Pojkvän? Psykolog? Allt möjligt man kan komma på, prata. Och om ni har skurit er någongång, som självskadebeteende, skäms inte. Det bevisar att ni är starka för ni kom ur det. Jag höll på med det i nästan 5 år. Jag är så extremt stolt över mig själv för jag inte fortsätter och det är även Noel som ska ha det största tacket, för han hjälpte mig, det var han som fanns där när alla andra inte var där.
frågor? jag svarar.
